Armenien, folkmord och Obama
mar 5, 2010 at 13:42På en finsk nyhetssida (http://svenska.yle.fi) går sedan en timme att läsa följande:
Turkiet kallade i går kväll hem sin USA-ambassadör efter att det amerikanska representanthusets utrikesutskott hade antagit en icke-bindande resolution om att president Barack Obama formellt ska kalla det osmanska väldets mord på armenier år 1915 för ett folkmord.
Sverige kallar inte händelserna som armenierna upplevde för folkmord, av flera skäl. T.ex. är det känsligt att vandra allt längre bakåt i tiden och erkänna folkmord. Därtill är det i så fall fråga om att ”döma” och kalla något vid ett begrepp som inte riktigt uppkom förrän i samband med andra världskriget. Slutligen kan skadeståndskraven bli enorma, och jag tror inte FN-länderna överlag känner någon enorm drivkraft att erkänna 100 år gamla ”förbrytelser”.
Ca 20 länder har erkänt folkmord på Armenierna.
Hela artikeln på Yle.
Reader Comments (8)
Nu hörde jag just på radion att Riksdagen beslutat att kalla det för folkmord. Tydligen ett rödgrönt initiativ, medan man från borgerligt håll inte tyckt att "politiker ska skriva historia". Intressant tajming, kanske kan ses som en markering mot de nationalistiska och sekulära kemalister som nu är under hårt tryck från det styrande islamistpartiet i Turkiet. I sak är det nog hursomhelst helt rätt att kalla det folkmord.
Jag läste också igår kväll om riksdagens beslut. Nu på förmiddagen kom en artikel upp på DN.se där professor Ove Bring intervjuas och menar att Turkiets reaktion är överdriven. Artikelförfattaren på DN.se kallar det hela "en diplomatisk kris", vilket kanske är lite väl starka ord.
Om det är ett korrekt beslut vet jag inte om jag är lika övertygad om, vilket dock inte alls betyder att jag inte skulle kunna se händelserna 1915 som "folkmord", utan hur man ska använda det som politisk och diplomatisk benämning på något som skedde för nästan 100 år sedan.
Det blev väl ett juridiskt begrepp efter andra världskriget, men dess moraliska innebörd var nog ungefär densamma 1915 som nu - oavsett om själva ordet faktiskt användes av någon då eller inte. De politiska analyser jag snappat upp sedan förra kommentaren har förresten gått tvärtemot min egen spontana tanke, den allmänna meningen tycks i stället vara att detta spelar nationalisterna i händerna. På kort sikt stämmer detta säkert, men på längre sikt borde det rimligen bli svårare att förneka folkmordet ju mer omvärlden fördömer det.
Att backa leder inte alltid framåt :)
Jag lyssnade igår i gymmet på Ekots lördagsintervju med Mona. Hörde du det? Hennes försök att "försvara" sig mot att hon fått sällskap av Sverigedemokraterna bland de som uppmuntrar folkmords-erkännandet kändes lite krystat faktiskt.
Ja, hur ska man tänka? Är erkännandet ett förhalande av Turkiets EU-anslutning ens på något litet vis?
Nej, jag hörde inte lördagsintervjun. Jag tror inte det blir något turkiskt EU-medlemskap. Motståndet från andra medlemsländer än Sverige är nog för starkt - och dessutom berättigat. De gamla dragen av sekulär-nationalistisk halvdiktatur har visserligen delvis refomerats (och arresterats) bort av landets nuvarande förment moderata islamistregering, men jag tror de kommer att backa tillbaka demokratiseringen när de väl känner sig tillräckligt trygga vid makten.
Om det fanns någon chans att trixa in Turkiet i EU - om man nu verkligen ville det - så skulle folkmordsfördömanden kanske sätta käppar i hjulen, men nu tror jag alltså inte att det spelar någon roll. Turkarnas envishet är trist, men de får skylla sig själva.
Läste en lärorik understreckare av Dick Harrison om folkmordet:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd
Den verkar vederhäftig, även om jag inte har någon bakgrundskunskap att jämföra med.
Efter sitt statsbesök i Turkiet för ett år sedan skrev Bildt på sin blogg:
”En europeisk union som också innefattade Turkiet skulle vara starkare, mer dynamisk och mer relevant i den övriga världens ögon. Den skulle verkligen visa att vår uppgift är att överbrygga gamla gränser och hinder. Men allt detta ligger i framtiden. När det slutliga ställningstagandet kommer så är det ett annat Turkiet i ett annat Europa i en annan värld.”
[http://carlbildt.wordpress.com/2009/04/22/turkisk-dag-i-prag]
Fina ord, men, ja, det är som sagt en annan värld – och en annan tid – det där handlar om.
Intressant länktips, Per!
Historieprofessor Harrison menar att ”historia är farligt”. Dock framgår i den där artikeln (vilket jag inte sett på så många håll i den pågående folkmords-debatten) hur folkmördandet gick till ”i praktiken”. Hemsk läsning. Och man blir upprörd när man mot slutet av artikeln läser att 1915 års händelser ändå sågs som en turkisk försvarsaktion mot armeniska angrepp.
Vilket dock inte gör att jag är övertygad om att ett folkmordserkännande faktiskt är det bästa. Knivig fråga det där.
Harrysson visar ju att det finns en etablerad historieskrivning kring folkmordet på armenierna, samt att Turkiet förbjudit denna sanning att framföras - och att man i dagens Turkiet dessutom riskerar att bli mördad om man gör detta. Riksdagens beslut bör rimligen ses framförallt som en markering mot det senare, och inte - som en del verkar försöka få det till - som att man går utanför sin kompetens genom att "skriva historia".
Att sanningen i denna fråga stör Sveriges ambition att få in Turkiet i EU må vara beklagligt, eller inte, men i krångliga frågor tycker jag det känns enklast att ställa sig på sanningens sida. Ska man ställa sig bakom lögner och förtiganden vill jag gärna höra några bra skäl till detta först :)
(För övrigt så skrevs det en del i pressen om folkmordet kring 90-årsminnet 2005.)